Vaccin och vaccinering

Virus skiljer sig en del från bakterier, framför allt genom att vi inte kan behandla virusinfektioner på samma sätt som vi kan med antibiotika mot bakterier. Det finns effektiva bromsmediciner mot vissa sjukdomar orsakade av virus men utöver detta så är den enda effektiva metoden för att komma till rätta med allvarliga virusepidemier att vaccinera majoriteten av befolkningen.

Redan på 1000-talet började man i Kina praktisera en teknik kallad variolisation eller ympning, en föregångare till den moderna vaccineringen. Det innebar att man med flit smittade barn med en låg dos av smittkoppor vilket medförde antingen döden eller immunitet mot sjukdomen. Liknande försök genomfördes i Europa och Nordamerika under 1700-talet. Det var en riskabel metod men ändå mycket säkrare än att få smittkoppor den naturliga vägen.

Det första riktiga vaccinet togs fram av den engelska läkaren Edward Jenner vid 1700-talets slut. Detta var ett enormt medicinskt genombrott som ledde till att man i stort sett utrotade smittkoppor i Europa. Barnadödligheten minskade dramatiskt och resulterade i en befolkningsökning som i hög grad bidrog till de stora emigrationsvågorna under 1800-talet.

Än idag är vaccinering av små barn det enskilt viktigaste verktyget vi har för att hålla allvarliga virussjukdomar i schack och undvika ny spridning i samhället. För att vaccinering ska vara effektiv måste 75-90% av befolkningen vaccineras beroende på hur smittsam sjukdomen är. Flera vaccin mot allvarliga sjukdomar omfattas därför i Sverige av det så kallade allmänna vaccinationsprogrammet för barn vilket regleras genom Folkhälsomyndighetens föreskrifter.

Utöver det allmänna vaccinationsprogrammet för barn så finns en rad andra vaccin tillgängliga såväl inom den vanliga sjukvården som hos privata aktörer. Däribland kan särskilt nämnas influensavaccin och fästingvaccin.